… har undervisat kidsen om countrypsykedelia & krautrock sedan februari 2007
Staffan Westerberg hit, Staffan Westerberg dit. Den rättmätige kungen av traumatisk barn-TV kommer alltid vara Bengt Fahlström för oss här på Guiden. Comb-overn, hans hiskeliga jumprar, amatörhumorn…”Barnjournalen” är och förblir ett traumatiskt minne som inte går att radera ur hjärnans hårddisk. Bevis 1A:
Vi visste inte om vi skulle publicera det här. Detta är trots allt förmodligen världens uslaste film någonsin och är det verkligen rätt och riktigt att ge den utrymme i bloggosfären? Det finns ju viktigare saker som vi borde behandla här på Guiden; global warming, Riksbankens styrränta, Irakkriget, den där Ahlgrens bilar-glassen etc. Men, nu har vi bestämt oss. Det blir en 5 minuter lång snutt i form av en musikvideo/trailer, vill ni ha mer får ni göra en egen utforskning på Youtube.
1990 fick regissören Claudio Fragasso på något märkligt vis ihop en budget stor nog att hyra in USAs sämsta amatörskådespelare och ge världen ”Troll 2”. Cineaster världen över är relativt eniga om att detta kan vara det absolut dåligaste som någonsin projicerats på en bioduk. Det är bara att hålla med killen som dyker upp flertalet gånger i detta lilla smakprov när han utbrister: ”ooooohhhhhhhmmyyyyyyyyggooooooooooooooooooooooooooooooooddd”
Så fortsätter vi att balansera farligt nära buskisgränsen, fast med stadig blick i det ärligt skojiga. Dråpligt är ett bra namn för sånt som kanske är lite ”förargligt” men jävligt kul att titta på. Alla kommer väl ihåg OS i Aten, och den galna demonstranten (nåt politiskt om Israel osv) som bestämde sig för att krydda maratonfinalen med lite knuffande… Stensköna grejer, eller som Håkan skulle gnälla fram: ”magiskt men tragiskt”.
Jag gillar kanske framför allt de japanska kommentatorerna som helt klart har skrattet i halsgropen men lyckas dölja det, hehe.
Skribent 2 kan bara instämma i hyllningarna av ”Pentagon”. Det här är ju briljanta prylar, och det sjukaste av allt är det inte går att hitta annat än som en skräpig VHS-version, med en timmes ihoprafsade sketcher. (Kom igen tv4, kan ni släppa ”Hej Baberiba” (brrrrr….) i åtta olika DVD-boxar, så borde ni väl… ja precis.) I vilket fall som helst så kommer här ett annan stenskönt klipp från programmet som kanske är den bästa humorn dumburken har producerat sedan ZTV’s ”Tommy på Duken” i hård konkurrens med Djanaieff’s alternativa julafton, nån gång i mitten av -90. Spana in Lindström som stekare, haha, ”ta henne inte på fittan än” oh my oh my.
Yes, dags för lite nostalgi. Från det überklassiska humorprogrammet ”Pentagon” ger vi er sketchen ”Christer Glenning mot bögnoja”. 90-talsreferenser galore (”Jag stänger inte av radion längre bara för att det är Jumper”! Bögnoja! Christer Glenning!) och en Fredrik Lindström innan han blev folkhemshumorist. 90-talet när det var som mest ironiskt och vackrast helt enkelt.
Så var det då äntligen dags för lite go´ gammal psych-pop här på Guiden igen. Vi ger er the Music Emporium och deras underbara kyrkorgelpsykedelia. Först ut, fyrverkeripjäsen ”Prelude”. Infödingstrummor, den mest frenetiska kyrkorgeln i stan och högtravande rader som ”Close your eyes the sun´s too bright, man can´t stand such perfect light” skapar en skönt mörk och stenhårt groovy ljudbild. Dj Shadow skulle nog kunna biffa upp den här lilla låten till ett riktigt dansgolvsmonster om han hade lust. ”Nam Myo Renge Kyo” (låter väldigt mycket som namnet på en nudeltillverkare, eh?) är mer av samma superba vara. Tjocka orgelriff, maniska trummor som galopperar fram likt tjurarna i Pamplona och så den där mystiska ramsan. Weltklasse. Så fram med rökelsen och stroboskopet, det är dags för ett första klassens orgelrejv.
Ta en riktigt lång titt på den här bilden och bara njut.
Ja, vad ska man säga? Bara Sean Connery kan komma undan med denna fullständigt vansinniga look; mexikansk bandit korsad med transvestitindian. Och vi på Guiden kan bara knäböja för denna modeikon och hans maffiga hårfläta. Och gissa om vi är sugna på att se filmen i vilken Connery går runt i dom där bootsen och den röda blöjan och flashar sina håriga ben till höger och vänster. Zardoz släpptes 1974 och allt tyder på att den är precis så schizo, flummig och mystisk som trailern utlovar:
Så nu vet ni vilket mode som gäller framöver: Zardoz-flätan, Zardoz-blöjan eller helt enkelt Zardoz-masken för den som fullständigt slutat bry sig om sitt utseende.
Hey kids! Idag blir det skönt funkig rock om kannibaler med mästarnas mästare, the big kahuna himself, Ennio Morricone. Hämtat från soundtracket till I Cannibali (The Cannibals), är det här en vilt groovy låt med en Frank Sinatra-soundalike på sång och maniska utrop från Morricones band: ”Yoooooouuuu….cannibal!”. Magnifikt freaky pop. Filmen den är hämtad ifrån verkar däremot vara redigt bisarr och utflippad:
THE CANNIBALS is a modern reworking of the drama of Antigone, in the format of a radical political allegory. Set in the city of Milan, where a fascist government leaves the bodies of captured rebels on the streets, it is about Antigone, who wants to bury her dead brother. The character of Tiresias, a zombie-like Pierre Clementi who is about as expressive as the corpses we see lying around during the whole film, speaks an extra-galactic language and likes to eat fish. Antigone and Tiresias spend much time taking away some of the bodies, placing them in caves, and giving them bread and fishes.
Britt Ekland och nån messiassnubbe som snackar rymd-samiska och försöker mata lik med bröd och fisk…känns spontant som man kan undvika den rullen med rätt gott samvete. Morricones musik ska ni däremot inte missa, den är 24 karat.
Idag blir det något för alla sci-fi finsmakare därute, den turkiska rymdkalkonen Dünyayı Kurtaran Adam eller som den behändigt kallas i resten av världen: Turkish Star Wars. Släppt 1982 och uppbyggd på snattade klipp från de två första Star Wars-filmerna och musik ”lånad” från Indiana Jones, Blixt Gordon och Apornas Planet, är det här 90 minuter megaflummigt rymdäventyr som man definitivt inte får missa. Actionsekvenserna håller god Stefan & Krister-klass och storyn (om man ens kan kalla det för det) är så skrattretande usel att ”Sjön” med Regina Lund framstår som ett välskrivet mästerverk. Okej, nog pladder, fram med popcornen, och styr stegen hit.
Okay, this blog will from now on be written in the colourful language known as swedish, so either learn it or take a hike! To learn swedish contact your nearest university or Ingemar Stenmark. Sådär ja, nu går A Child´s Guide To Good And Evil in i sin andra fas. Vi har genomgått en metamorfos och kommer nu anta skepnaden av din favoritpåse smågodis. Det blir fortsatt grymma mp3or, bisarra videos och långa utläggningar om allt från acid folk till varför Cliff Barnes var hjärtat i ”Dallas”. Alrighty then, nu öppnar vi upp dagens blandning:
”Trollhammaren” har redan vuxit sig till en ostoppbar kultfavorit i våra snäva kretsar. Finntroll visar var buskisskåpet ska stå och bevisar att buskisen 2007 står att finna i nordisk mytologi och Dia Psalma-osande träskpunk. Vem kunde ha anat det? ”Göta kanal 2” var dödsryckningen för den gamla buskisen, med ”Trollhammaren” går vi in i en ny era.
Från det oseriösa (lönnfeta finnar som lirar ploj death metal) till det väldigt seriösa (fransk electro om döda zombies i collegejackor). Vi ger er, Kavinsky! ”Grand Canyon” låter som en vinjettlåt till någon flashig actionserie från 80-talet med snabba bilar, Tom Selleck-mustacher och hemliga militäroperationer. Finare omdöme går knappast att få och Kavinsky lär bjuda på fler stordåd framöver.
A Child's Guide to Good and Evil 
Senaste kommentarer